Min älskade pappa

Jag fick aldrig chansen att lära känna dig.
Jag fick ha dig mina första 6 år i livet, sedan träffades vi igen när jag var 18 år.
Men det var så dax då, när du låg döende i canser.

Men jag glömer aldrig det mötet.
Där satt du, uppäten av din canser, en liten borttynad gul man. Gul av gulsoten du hade.
Och mager, du stora man, nu så liten.
Ändå kände jag igen dig. Min Pappa. Tårarna rann på oss alla i glädje och sorg samtidigt.
Glädjen över att äntligen få återförenas med dig efter så många år av längtan.
Sorgen över att förlora dig igen i nästan samma andetag.
Men jag kommer att minnas dig med kärlek och värme för alltid.

Din Linda